Kategori: I skrift

Diskotext

En gång skulle jag och min brorsa göra en låt. Den fick ingen melodi, men här är texten (toppar den med en diskobild på Hanna och Sara från igår, Sara med en stämpel i pannan och Hanna i blöja):

bild

Ville fyllas för att tömmas. Tackade ja till allt.
Staropramen och single malt. ”tack tusenfalt”

Kände av pulsen i väggen i allt.
Basen i golvet överallt.

Kroppen i livet och mörkret i mig
Och med vinet i kroppen, som en del av mig!

Rosa peruk för att känna igen mig mindre.
Spriten i kroppen för att klä ut mitt inre.

Ville åt bakfyllan, känslolös och härlig
inte så där ”hispig och besvärlig”

KOMMENTERA

En dikt till er från mig och Gustaf



Det glittrar så gnistrande vackert i ån, 
det kvittrar så lustigt i furen. 
Här ligger jag lat som en bortskämd son 
i knät på min moder naturen. 
Det sjunger och doftar och lyser och ler 
från jorden och himlen och allt jag ser.

Det är, som om vinden ett budskap mig bär 
om lyckliga dagar, som randas, 
mitt blod är i oro, jag tror jag är kär 
- i vem? – ack i allt, som andas. 
Jag ville, att himlens och jordens allt 
låg tätt vid mitt hjärta i flickgestalt. 

Gustaf Fröding. 

KOMMENTERA

God morgon.

Jag lyssnar på samma musik som jag gjorde 2008.
4 år utan att jag har lärt mig något.
Men du vet, man ska roa sig med måtta.
Dricka champagne på dagen och sova med strumpor på natten.

KOMMENTERA

Döden

20121013-224321.jpg
Är ni rädda för döden?

KOMMENTERA

”En tillfällig peruk”

En gång skrev jag en berättelse för barn och Henric Wallmark gjorde bilder till. Här kommer den: 

Jag sov så länge att jag missade allt som jag någonsin hade tyckt om. Träden hade blivit mörka och jättesmå, chokladen smakade inte så där sött längre och att glitter hade försvunnit från jordens yta och blåst iväg över mars och låg nu som ett täcke över planeten. Men när jag vaknade hade något fantastiskt hänt.

När jag vaknade hade jag fått ett långt skägg ner till knäna och jag kunde gå ut direkt på morgonen utan att borsta tänderna, för skägget prydde mitt ansikte likt en krona. Skägget påminde om en bulle där det godaste inte längre fanns i mitten, utan gick att hitta överallt.

Skägget blänkte i solen och det hände att folk blev bländade. Det la sig i små lockar kring munnen och när jag åt så bildades det de vackraste av pärlor kring hårfästet. Smycken var uteslutna, då inget kunde blänka ikapp ljuset från skägget.

En gång när jag la mig att vila vid det ljuvaste av vattenbryn, lät jag skägget vila som ett täcke över kroppen. Det vackraste av täcken.

Det hände att folk kom fram och ville känna på skägget och det tillät jag. Det hände att folk kom fram och ville att skägget skulle pryda deras huvud som en slags tillfällig peruk, där drog jag gränsen.

Jag ville inte tillåta att någon annan skulle få utnyttja skägget och dess oansträngda skönhet. Smutsa ner det. Den tanken var utesluten.

Men problemet avtog inte. Alla ville ha en bit av min nya ansiktsbehåring. Jag ville fortfarande inte dela med mig. Den tanken VAR utesluten. Jag var tvungen att komma på en lösning som gjorde att mitt ansiktes sidentäcke fick bli lämnat ifred.

Eftersom att jag hade sovit så länge innan skägget kom in i bilden, kände jag inte längre något behov av sömn. Den natten satt jag uppe, la upp mitt skägg på rullar och funderade. Jag tittade mig själv i spegeln och tänkte på hur situationen inte var någons fel och på hur gärna jag hade velat ta på skägget om det hade hamnat på någon annan person. Och på hur ledsen jag hade blivit om den personen hade vägrat mig den beröringen.

Jag började i frustation städa och insåg ironin att till och med moppen hade vunnit på skägglotteriet. Jag och moppen hade vunnit och ingen annan. Jag ville ju så gärna hjälpa de skägglösa! Jag damp ner på golvet med moppen. Där låg vi, moppen och jag när moppen helt plötsligt kollade på mig med sina djupgröna ögon och sa: ”Ta mitt skägg och sprid till världen. Jag lever ändå inget liv här i städhinken där jag knappt ens får se skägget. Ibland har jag tur och får se en reflektion i städvattnet innan ett dopp, men det är sällan. Låt mig leva på andra!”

Moppen gav mig idén som blev en succé. Jag startade, till allas glädje, ett stånd längst Storgatan i Sundsvall där jag sålde skäggperuker, som jag flätade med hjälp av min skurmopps uppoffring. Jag fick ha mitt skägg i fred och alla andra i staden som hade ett skäggintresse kunde köpa ett skägg direkt i ståndet.

Jag sov så länge att jag missade allt som jag någonsin hade tyckt om. Men när jag vaknade hade jag inte bara fått en ny bästa vän, jag hade också lyckats med det omöjliga: Att bli en respekterad sundsvallsprofil.

KOMMENTERA

Tal till bror

Hej gullisar! Presenterar härmed talet som jag skrivit till min bror på hans student. Varning för talspråk och ett stort missbruk av kommatecken.

Jag kommer ihåg när du föddes. Att jag stod på Uddevallavägen där vi bodde och att någon granne till oss (kan hon ha hetat Carina?) frågade mig: ”Har han kommit nu, din lillebror?” Och att jag bara svarade ”Ingen aning”, lite så där nonchigt. Utöver det kommer jag inte ihåg något mer från det året. Så jag vet inte om jag var så där yberimponerad när du kom, vilket å andra sidan kanske var ett bra utgångsläge, för efter det har kärleken bara växt och idag är jag nog, tillsammans med våra systrar, ditt största fan.

Jag minns också att alla tyckte att jag var så snäll med dig. En gång när vi var hemma hos Selma och George, var jag ute och gungade dig, då Agneta kom ut och berömde mig för att jag var en sådan fin storasyster och jag kommer ihåg att jag verkligen tog åt mig. Tänkte: ”Ja, men det stämmer nog. Jag tar hand om honom”. Och från och med då har det liksom glidit på.

Du har så himla många fina kvalitéer. Är världens snällaste, omtänksam och positiv och så himla fin. Som när du var liten och vi åkte till Rödvattnet. Det var vinter och du blickade ut genom fönstret och liksom i ett andetag utbrast “Hur gör dom träden så fina här?”. Hur gammal kan du ha varit då? 5?

 Men din bästa kvalité är nog att du tror på mig. Som den där gången då jag berättade för dig att alla som gick på socialbidrag var tvungna att bära en starkt orangefärgad jacka. Detta för att underlätta för alla arbetare att spotta efter dem (Vilket förövrigt är mitt bästa lur!!!). Det är alltså inte sant. Kände att det börjar bli dags att outa det nu.

Eftersom att jag har fått vara med att forma dig med mina fina kvalitéer, så betyder ju det att du nästan har blivit en bättre person är vad jag är. Vilket jag delvis tar på mig äran för. Jag tycker att man märker det till exempel när man pratar med farmor och hon säger ”åh, Mattias ringer och han är ju så trevlig. Funderar på om jag ska köpa en liten present till honom” och där sitter jag på andra sidan luren och försöker hålla tillbaka småtårarna. Visst blir jag stolt men tårarna kommer inte för att hon uppfattar dig som fin, utan mer för att jag också vill ha en present?! Vilket, på temat ”fina egenskaper”, är en ”fin” egenskap som jag har, som jag faktiskt tror att jag har lyckats undanhålla från dig. 

Det är nästan 5 år mellan oss. Det betyder att jag alltid har varit lite före dig (…eller?), vilket i sin tur betyder att jag har haft stor inverkan på dig. Det var bland annat jag som fick dig att sluta med Klarinetten. Känner givetvis en djup ånger över det idag. Men det är nog ändå tack vare mig som du blev så bra och cool som du ändå blev. Du var ju ute på hal is där ett tag. Kommer ihåg när vi gick på stan i Östersund med mamma och att jag såg att du stannade upp och liksom i smyg riktade upp dina småhänder och liksom spände huvudet. Jag frågade givetvis vad du höll på med och du svarade lite generat: ”skulle bara se om jag kunde krossa glaset med min kraft..”

Åh, jag vet att du kan krossa alla glas i världen med din kraft och OM det inte skulle gå kommer jag givetvis att fortsätta hjälpa dig. Jag hoppas att du kommer fortsätta låta mig ge dig fart och att du kommer fortsätta tro på mig. Jag älskar dig nu och för alltid min lilla bebis.

Grattis till din examen. 

KOMMENTERA

En berättelse

Ni kan tacka mig senare: 

Han hade alltid varit rädd av sig. Knappt velat göra något själv. Ville alltid ha henne med sig. ”Vem har sagt att ett barn vet när det är färdigt?” tänkte hon. ”De får bestämma när det är dags att komma ut, men sen får de inte bestämma något mer på 18 år.” Han grät som det barn han var. ”Jag vill tillbaka”, skrek han. ”Det går inte”, kontrade hon. ”Du är ute nu. Ute för att stanna.” Hon försökte låta bestämd, men egentligen var hon osäker. Visst, hon var hans förälder men hade hon rätt att bestämma var han skulle trivas och vart han skulle känna sig trygg? Han väckte henne på natten och försökte bända upp hennes ben. Hon andades för att inte bli upprörd och språkade i lugn ton ”Vi har pratat om det här. Nu är du ute”. Hon var utbildad pedagog. ”Jag bryr mig inte om vad du säger”, skrek han, medan han både klöstes och väste. Hon tittade på honom med stora ögon. Han var ju bra söt. Och egentligen tyckte hon att det var ganska fint att han ville ta sig tillbaka in. Hon bestämde sig, och från den dagen fick han komma och gå som han ville.

 

KOMMENTERA

Njutresan

Hejsan!

Åh, fick till anslutningen från mobilen till datorn nu!! Jabadabado! Vi ska få byta och åka buss mellan Stöde och Sundsvall, drömlivet. Apropå resor så har jag skrivit en liten historia. Den handlar om vikten av att kunna kontrollera och lägga band på sig själv. Håll till godo:

Hon satt på tåget på väg till Sundsvall. Hon älskade Sundsvall. Luften var renare, härligare och varmare än i Östersund. Människorna såg friskare ut, barnen framförallt. De hade inte samma tomma stirr som barnen i Östersund. Ett nedvärderande tomstirr med döda ögon. Hon tittade sig omkring. Det var fint väder, vårhärligt. ”Men typiskt aprilväder. Lömskt. Visste inte vart var man hade aprilvädret”, tänkte hon för att på något sätt hindra sig själv från den totala njutningen.

Hon hade intalat sig att en människa bara fick njuta visst mycket innan den dog. Och genom att hindra sig själv från att njuta fullt ut, fick hon leva längre. ”Hellre smånjuta lite då och då än stornjuta en gång”. Men hon drömde givetvis om den stora njutningen. Vem gjorde inte det? Hon måste bara hitta det perfekta tillfället först. När det skulle vara visste hon inte, men hon visste att det inte vara på tåget mellan Östersund och Sundsvall. Förmodligen skulle det vara utomlands.

Hon tittade ut genom fönstret och fick syn på ett tuggummi som någon hade kletat fast i springan mellan fönstret och väggen. Hon köpte aldrig tuggummi på affären. Var rädd för smaken, att den skulle få henne att njuta skoningslöst. Hon tittade på det halvbruna tuggummit igen, tog upp det mellan fingrarna och stoppade det i munnen. Färdigtuggade brukade vara bättre. Kontrollerbara. Smaken trängde igenom hennes tunna kropp. Fick fingrarna att darra till och gommen att bli småfuktig. En rökig smak löste av en något varmt som påminde om choklad. Och hur hon än vände tuggummit i munnen fick hon inte stopp på smakernas intensitet.

Vem var denna person vars kroppsvätskor hade format detta mästerverk? Vad hade hen levt för liv? Varma behagliga blixtar slog ner stötvis varje gång hon tuggade. Kunde hen vara en affärsman på resa? Som skulle hem till sin älskade? Med en längtan i hjärtat, i kroppen, som varit så stark att kroppen inte hade haft något annat val, än att förskjuta känslan genom tuggummit? Det kanske hade varit en fråga om liv eller död. Den varma känslan gjorde henne alldeles matt och mitt i alla tankar om tuggummits förflutna somnade hon för att aldrig mer vakna. Hon hade njutit klart. 

KOMMENTERA

Kärlek 2012

Haha, hej mina kära. Idag är det torsdag och då brukar jag ju dela med mig av någon berättelse. Så blir det inte riktigt idag. Idag får ni en liten dikt istället. Känslor och livet, va? Det är väl bra härligt? <3
Kärlek 2012.

Det är här i Sundsvall vi ska vara
Ett hus i Selånger och bara se dagarna
gå, tillsammans, och bli gamla ihop 

-
Men passa ryggen hela tiden för du kan inte styra en annan person
Och hon den där, hon vet man aldrig vart man har, en sån där med horn
Ignorera hennes kärleksrop
-
Men du, vem försöker man lura?
Och där sitter jag och surar,
”okej, men ni kan väl turas om?”  om. om. om.
-
Påtvingad kärlek när den är som bäst
Men man ska ändå ha kul och gå på fest
Hångla med någon annan och hålla hand och sen bara 
gå hem till varandra och låtsas som ingenting, ”det är ingen fara”. 
KOMMENTERA

Insikten

Godmorgon mina små love-birds! Igår hade jag lite svårt att sova, ni vet hur det kan vara. Så då började jag tänka lite istället. Jag tänkte en del på Gunnar, hans livsöde och hans fantastiska insikt. Ibland får man bara nöja sig. Jag skrev ihop en berättelse till er: 

Gunnar gjorde medaljongtapeter. Det hade han gjort i 10 år. Han njöt när hans kompisar frågade honom om tapetråd när det var dags att renovera (ca 1 gång var tredje år, vilket hade betytt minst 3 smakrådssessioner för Gunnars under hans karriär). Han blundade och tänkte på hur allt hade börjat. Han tänkte på ”kina-tecknen”. Det var visserligen inte han som hade gått i bräschen. Det hymlade han inte med. Nej, det berättade han som en del i sin livsmonolog. Rätt skulle vara rätt, tyckte Gunnar. 

Nåväl, ”Kina-tecknen”. Det var så det hade börjat. Därefter hade han hakat på medaljongtrenden och blivit förälskad. Han hade hittat sitt kall. Runda och fina brukade han göra dem och ofta föreställde han sig en kvinnas nakna bröst när han med imponerad precision formade ringarna. ”Runda och fina”, sa han högt för sig själv. 

Hans stora genombrott fick han 2005 då han kom på att göra medaljonerna i ett tjockare sammetsliknande material, som buktade ut lite från resten av tapeten. Fantastiskt, tyckte folk. ”Makalöst. Och detta kan man ha på väggen?”, sa de imponerat. Problemet för Gunnar var bara att det var mer än 5 år sedan. ”Sju år i år”, suckade han. Gunnar hade hamnat i en svacka. Han fann det omöjligt att kreera. 

En dag, efter att han borstat tänderna, stirrade han på sig själv i den fläckiga badrumsspegeln. ”Gunnar”, började han. ”Kan det vara så att du ställer orimliga krav på dig själv?”. Han såg forskande och undersökte sin egen reaktion efter att han fått ur sig påståendet. Han vek av med blicken, samlade sig och fick åter ögonkontakt med sig själv. ”Ja. Det är dags för mig att inse det nu. Jag har haft min tid. Det är dags att jag nöjer mig.” 

SLUT.

KOMMENTERA